Var det bättre förr?

 

Redan för två och ett halvt årtusende klagade den grekiska filosofen Platon på ungdomarnas musik. Särskilt flöjtspel, ansåg han, var dåligt för moralen, och de yngre generationerna var i fara att fördärvas av detta oljud. Hade han levt på åttiotalet hade han förmodligen kallat den dunka-dunka!

Alla generationer verkar se på de föregående generationernas musiksmak och det är inte ovanligt med vuxna som till och med vägrar erkänna sina barns favoritlåtar för musik. Nej, det var bättre förr när grupperna och artisterna var ”genuina” och deras budskap var uppbyggande och kreativa.

Eller var det verkligen så?

Blev Elvis Presley populär enbart på grund av sin röst och talang, eller spelade hans utseende också roll när skivbolagen bestämde sig för att satsa på honom? Det är lätt att glömma att hans höftrullande under videon till Jailhouse Rock gav honom öknamnet Pelvis, och att många föräldrar förbjöd sina barn att lyssna på honom. Över huvud taget innebar 1960-talet något av en musikalisk revolution där de äldre generationerna skrev miltals med klagobrev till radiostationer då de spelade hemskheter som the Beatles och Bob Dylan. Konservativa amerikaner tolkade Aretha Franklins Respect som ett försök till att ge svarta lika rättigheter och hela hippierörelsen och dess musik sågs som en farlig revolution som bara fick ungdomar att knarka och ha sex.

Går man tillbaks till 1940-talet har vi Alice Babs på hemmaplan som irriterade traditionalister till vansinne när hon med ett finger i luften sjöng Swing it Magistern! Filmen med samma namn som kom ut i december år 1940 handlade om hur en gammal skolrektor vill förbjuda den nya swingmusiken, och vissa recensenter liknade både filmen och musiken vid barnsjukdomar, medan andra ansåg att man borde ta sig en tankeställare över varför dagens ungdomar beter sig så respektlöst. Hoppar vi tillbaka ännu lite i tiden har vi till exempel Cole Porter som på 1930-talet uppmanades att ändra sin textrad ”Some get a kick from cocaine” till ”Some like the perfume in Spain” inför filmatiseringen av musikalen Anything Goes då drogreferensen var alldeles för magstark för Amerikas censorer.

1920-talet var inte bättre det! Nu dansade vita människor på nästintill maniskt manér till den svarta jazzmusikens tongångar, och även om genren idag anses vara både innovativ och oerhört begåvad, var tidens föräldrar inte lika övertygade. Vidare rörde både män och kvinnor sig frenetiskt till otäcka rytmer som ragtime och charleston och motståndarna skriade efter förbud mot eländet!

Man skall inte heller tro att äldre attityder till den yngre musiken bara höll sig till moderna tiders pop. Unga kvinnor uppmanades till att inte lyssna på Beethoven då det begav sig, då hans musik ansågs framkalla olämpliga känslor. Både Stravinskys och Eric Saties framförande bemöttes med ruttna tomater och till och med folkupplopp. Man kan nog med gott samvete påstå att musik alltid kommer att anses vara kontroversiell på ett eller annat vis, och det kan var en god idé att ha i åtanke att generationer alltid kommer att ha olika smak.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *